Blommig fredag - Tro, hopp och kärlek

Hoppsan! Vad är det som händer här? Jo, det här är mitt bidrag till veckans Blommig fredag! Temat är Tro, hopp och kärlek! Som vanligt, är jag ganska hopplös, men jag tror på det jag gör!

Tro - hopp - kärlek

Bilden till vänster har jag fotat från ett riktigt gammalt konfirmationskort från början av förra seklet då alla små änglar var blonda och blåögda. Se så sött de knäpper sina händer!

I mitten är det hon, som är allt annat än hopplös, Hélena, med bloggen  Bland rosor och bladlöss (och hon som håller i Blommig fredag) som gör ett glädjeskutt. Hon har precis varit inne på min blogg, tror jag. Ha ha.

Bilden till höger föreställer Romeo och Julia såsom konstnären Frank Dicksee gestaltat deras kärlek, och det gjorde han redan under den victorianska tiden, alltså långt innan vår moderne musical-Romeo, Måns Zelmerlöf, hade ett endaste fjun på sin haka.

Hoppa till Bland rosor och bladlöss, där hittar du flera tolkningar på temat - Tro, hopp och kärlek! Några är riktigt seriösa!

Vi hade iallafall tur med salvian

Apropå rubriken har jag travesterat filmen "Vi hade iallafall tur med vädret". Vädret, ja - nej det lämnar vi därhän den här gången! När jag hade planterat ut mina sådda små plantor i rabatterna hade jag cirka 20 salvior kvar, som jag inte visste var jag skulle sätta. Rött är ju också en lite känslig färg och kan inte placeras hur som helst! Så de hamnade till slut på rad i den här rabatten. I vanliga fall är plantering i rader ett big NO, NO i den här trädgården, men jag kunde inte komma på något bättre. Här fick de samsas med yviga zucchinis och en liten barnkammare med bland annat dahlior och echinaceor, men salviorna hävdade sig hyfsat bra.

 Salviorna blommar på och sätter nya knoppar utan tanke på att det är höst.

Höstens bästa blomma

Praktvädd, Scabiosa atropurpurea, vilken otroligt tacksam blomma! Den bryr sig inte om att det är höst, utan den blommar oförtrutet i de vackraste nyanser. Tacksam att ta in och sätta i vaser. Massor av knoppar är på gång, och blir det som i fjol, att frosten inte kommer förrän i mitten av oktober, lär de väl hinna slå ut!

Praktvädd, Scabiosa atropurpurea.

Det lite negativa med Praktvädden är, att den är lite formlös i stjälkarna, de krumbuktar sig hit och dit. Det skulle ju likaväl kunna anses som charmigt, och det finns säkert sätt att få hela gruppen att stå lite mera sammanhållet, om man vill det.

På krumbuktig stjälk har denna scabiosa precis börjat slå ut.

När jag googlade på "scabiosa" hittade jag en intressant film på youTUBE. Här visar man en vädd, Scabiosa columbaria 'Butterfly Blue', som står på mycket stadigare stjälkar, och faktiskt passar att odla i krukor och trädgårdsurnor. Jag blev genast intresserad och sökte på alla tänkbara fröfirmor, men hittade den ingenstans, den säljs visst bara i kruka.

Till slut hittade jag, en annan vädd som skall ha kraftiga stjälkar. Scabiosa Fama 'Deep Blue'. Och hur kraftiga de verkligen är, får jag veta nästa år, jag har nämligen beställt fröer. Och så var det ju det här med färger! Den varierar väldigt från foto till foto, (som så ofta) så jag hoppas innerligt, att de blir i samma färg som på den här bilden.

Källa

Jag har fortsatt att söka information på nätet och kommit fram till, att namngivningen oftast är lite bristfällig hos olika leverantörer. Oftast benämns den kort och gott "Scabiosa Fama".  Jag trodde "Fama" var det latinska artnamnet. Men så var det inte! Så här bör den korrekta bestämningen vara: Scabiosa caucasica 'Fama Deep Blue'.  'Fama Deep Blue' är alltså sortnamnet.

Nej, nu måste jag gå till botten med det här (för min egen skull).
Familj: Dipsacacaea
Släkte: Scabiosa
Arter: Atropurpurea (praktvädd), Caucasica (Höstvädd), Columbaria (fältvädd), samt några till.
Sortnamn: exempel 'Fama Deep Blue' (tillhörande arten columbaria), 'Isac House' (tillhörande arten caucasica).

Det är alltså egentligen Scabiosa columbaria 'Butterfly Blue' jag ville ha fröer av. Denna är en förädlad version av den i Skåne vildväxande fältvädden, och har mycket större blommor.

Blommig fredag - Aj, aj, aj

 - surt!

Besök Bland rosor och bladlöss, där hittar du flera tolkningar av dagens ämne - Aj, aj, aj!

Tack ...

... till alla som hejade på min humla i tävlingen på Moseplassen. Tyvärr var det inte tillräckligt många som tyckte om mitt tävlingsbidrag, så jag fick skaffa mina lökar på annat sätt. Och det ordnades genom ett besök på Plantagen.

Djupdykning i arkiven

I förra inlägget skymtade min formklippta spirea, och jag tror, att rätt många var lite intresserad av den. I varje fall, så fick jag frågan av Anna-karin med bloggen Landet Krokus, hur gammal den är. Flera frågade också, vilken sort det var. Jag har rotat i "arkiven", och det har varit riktigt spännande!

Det tidigaste "livstecknet" är från år, håll i er nu, nittonhundrasjuttiosju (1977). Jag hade klistrat in den här etiketten i ett fotoalbum, tillsammans med några fröpåsar och en bit av en lökförpackning från ett tulpaninköp. Jag har ofta undrat över namnet på den tulpan som envist hållit sig vid liv i 35 år. Och nu hittade jag henne! 'Prinses Irene', så nu vet ni vad ni skall köpa om ni vill ha en långlivad tulpan!

Nästa uppgift är från år 1979, och här ser man spirean till höger om dahliorna, den verkar vara 40 cm hög ungefär. Den stora "busken" till vänster om dahliorna är en Robinia, den blev alldeles för ostyrig, och ju mer man försökte hålla in den, dess mera sköt den nya jättelånga grenar, så den finns inte mer.

Här är en bild från 1981. Det är min mamma som är nere på besök, hon är 70 år här och min pappa hade gått bort några år innan (1979). Ja till och med blomsterfoton kan väcka minnen!

Ja, nu är ju mysteriet redan löst, men jag kan inte låta bli att visa denna bild. Den är från 1989 och här är det hustrun och svärmor som beundrar blomningen. Vilken praktfull blomning, så ymnigt blommar den förstås inte nu, eftersom jag klipper bort en del blomanlag när jag tuktar den.

Och till slut ett foto från i våras. Det var det japanska körsbäret som var fotoobjektet, så det är där skärpan ligger. Detta är också den första digitala bilden, de andra är avfotograferade från fotoalbum.

Det blir svårare för varje år att hålla formen på spirean, eftersom den är så stor får man passa den på vintern och skaka av snön som tynger och gör att grenarna särar på sig. Jag tror också, att jag har hjälp till några gånger och bundit ihop några grenar, fast det syns ju inte.

Ja, detta om detta, tack för att du frågade Anna-Karin! Det här blev en liten nostalgitripp för mig.

Somliga blir bara vackrare och vackrare ...

... men det gäller tyvärr inte mig! Min dahlia däremot, som jag sådde i våras, blir bara vackrare och vackrare. Nu tycker jag att färgen är helt perfekt! Man kan knappt tro, att det är samma dahlia. Själva blomman har också blivit större, den var cirka 8 cm i diameter när den var nyutslagen, och nu känns den som dubbels så stor, men egentligen är den nog bara 11, 12 cm nu. Men det räcker så bra!

Fullt utslagen blomma.
Lägg också märke till mitt stora,  fantastiskt fint klippta spireaklot!

Nyutslagen blomma.