Efter regnen som vi haft det sista dygnet hade TRICO klövdjursskydd tydligen upphört att verka. Och rådjursmamman passade på att gå STORA TRÄDGÅRDSVISNINGEN med sin lilla skyddsling, det var klövspår lite överallt. Jag lyckades jaga bort mamman, och visste inte då, att hon hade sitt lilla kid med sig. När jag återvände från mitt lilla spring och schasande såg jag att kidet låg och tryckte bland de spirande blomstren.
Hur jag än försökte, vägrade den att flytta på sig, utan spelade död så fulländat, att jag ett svagt ögonblick trodde att den hade gått så djupt in i sin roll så att den faktiskt tuppat av på riktigt. Nåväl, jag skulle iväg till Arlanda och tillbaks, vilket tar ungefär en timme, och vid det laget hoppades jag att föreställningen skulle vara över.
Väl hemma igen, såg jag till min glädje, att kidet hade gett sig av, det var ju skönt! Man vill ju inte ha en Bambi liggandes i sin trädgård, det må vara hur sött som helst! Men, ack den lycka som består! Vad får jag se, den ligger bland jätteverbenorna en meter ifrån! (Var det något fel på Gaura-orna)? Jag lyckades få den att ge sig av, men jag tror att den gömde sig bland ormbunkarna vid skogskanten.
Någon timme senare får jag se något brunt som rör sig, det är mamman som kommit för att hämta sin lilla unge.
När jag "bad" dem att ge sig av, var mamman väldigt mån om att få kidet med sig ...
... men gick inte många meter innan hon ånyo stannade och började slicka sin unge. Men jag fortsatte att jaga iväg dem, och mamman lade benen på ryggen medan kidet lade sig någonstans bland blåbärsriset och spelade död, skulle jag tro.
Efter ungefär 20 minuter ser jag att mamman är här igen på grannens tomt, men inte för att söka upp sitt kid, utan för att kalasa i rabatterna. Konstigt, att hon inte av lukten kunde spåra sig till stället där hennes unge låg.
Jag kan konstatera, att blåklockorna var särskilt välsmakande idag!