Sena bönor

Äntligen har det blivit lite fart på bönorna. Visserligen föll de offer för rådjurens framfart i början av sin levnad, men ändå - ovanligt sent!!

Pillnitz

Alldeles vid floden Elbe, någon mil utanför Dresden, ligger Pillnitz slott och slottspark. Den kinainspirerade slottsbyggnaden från 1723 som syns på bilden ritades ursprungligen av Pöppelmann. Densamme som ritade ännu ett världsarvsobjekt, nämligen Zwinger som ligger inne i själva Dresden. Slottskomplexet är betydligt större än vad som syns på bilden och bildar ett stort H med en formell trädgård i mitten.

Huset används nu som museum, men man kan samtidigt beundra de vackra salarna. Speciellt kanske då vestibulen som inte är av denna världen. Nyrestaurerad och glansfull!

Trädgården har naturligtvis genomgått olika faser under årens lopp men den version vi ser här stammar från 1865/67. Peter Joseph Lenné, Tysklands ledande trädgårdsarkitekt vid den här tiden, ritade.

Här ser vi tidstypiska band av blomster. I år utgörs de gula och vita stråken av eterneller.

Tittar vi litet närmare på de litet bredare blomsterpartierna, ser vi eterneller i olika färger (denna bild är fotad på morgonkvisten så de är ännu slutna). Vidare ser vi Zinnia, Gaura, Chokladblomma och en lite lägre sort av Paradisblomster, och en del annat. Årets planteringar skiljer sig en aning från fjolårets, vilket jag tycker är trevligt. Tror inte blommorna är tidsenliga, det var säkert mycket bjärtare färger på 1800-talet.

Neues Palais, nya slottet är av ett senare datum, faktiskt från 1819/26 och ersätter ett äldre nerbrunnen byggnad. Man har förståndigt nog lånad en del byggnadselement från de äldre, flankerande byggnaderna, vilket ger en harmoninsk inramning till trädgården.


Parken består av flera delar; den formella trädgården, som jag berättat om, men det finns även delar som behållit sin ursprungliga karaktär från början av 1700-talet. Här finns även en engelsk park, något som benämns den kinesiska trädgården som inte längre har så mycket med kina att göra mer än att där finns en kinesisk paviljong. Vidare finns här ett arboretum för barrträd. En holländsk trädgård, som en gång innehöll flera växthus och dyrbara samlarplantor. Nu är den en tämligen stillsam del av parken. Vad finns mer? Jo, den världsberömda, mer än 200 år gamla Kamelian, ett orangeri och ett palmhus.

Trappan upp till orangeriet kantas av Agapanthus.

Här ser vi ett riktigt gammalt citronträd, Citrus aurantium. Bitterorange pomeranze kallas den på tyska. Det lär vara över 300 år gammalt och kom hit från Zwinger på 1880-talet. Karet är målat på samma maner som var vanligt vid Zwinger på 1700-talet.

Citronträd i långa rader. Imponerande, här finns det resurser!


Och vandrar vi vidare kommer vi till Palmhuset, som nyligen öppnats efter en omfattande renovering. Det uppfördes 1857 och var då det det största i Tyskland. Att använda gjutjärn som byggnadsmaterial var ganska nytt vid denna tid. Om jag inte minns fel, var Crystal Palace i London (Hyde Park) från 1851, det första bygget med denna teknik.

Lite originellt med banden av murgrönan längs gångarna. Formen på denna del av trädgården går naturligtvis tillbaka på gamla ritningar.

Schönmalve på tyska, Klockmalva på svenska. Abutilon megapotanicum på latin får komma ut i parker över sommaren.

Inne i Palmhuset fanns inga direkta överraskningar, utan där så ut som det brukar i dylika miljöer. Däremot fanns det en intressant fotoutställning i de inre rummen. Bilderna visade Palmhuset "i ruin" och fram till dagens skinande vita hus. Och som alla förstår, så var fotona på det delvis raserade Palmhuset där förvidad natur gjort sitt intrång också väldigt stämningsfulla och vackra.

Här kan vi titta ut och samtidigt beundra de öppningsbara fönstren. Vi kanske alltid tänker på hus av detta slag som vita, och ganske glömmer, att utan denna färg skulle husen ge ett helt annat intryck.

Den kinesiska paviljongen anses vara Europas förnämsta avbildning av ett ostasiatiskt byggnadsverk - trots lanterninen. Spooky!

Kamelian, tacka "Linnelärjungen" Thunberg för den, med det mobila växthuset som körs fram på räls och innesluter kamelian under vinterhalvåret.

Tidigare kunglig mönstervingård, numera drivs det hela av en förening med ett sextiotal odlare som har varsin lott. De har gjort ett enormt arbete med att röja och bygga vägar mm för att få den i detta skick.

Mirabilis - igen!

I våras så skrev jag några inlägg om Underblomman, Mirabilis jalapa, och dess förehavanden, från frö och så vidare. Då är det väl inte mer än rätt, att jag också berättar om hur det hela artade sig. Plantorna sattes ut i våras, efter att ha blivit lurad av en riktig varm vecka, men sedan kom ju kylan tillbaka. Detta var något som mirabilisen inte gillade något vidare, jag skulle kanske ha väntat ett tag. Den såg inte rolig ut, jag var till och med riktigt orolig för dess fortbestånd ett tag.....

... men den hämtade sig så småningom och nu är den riktigt i sitt esse, cirka 50 cm hög och riktigt buskig (men så satte jag ihop 3 plantor också).

Den ena blomman är inte den andra lik och det är väl det som är det mest spännande med växten. Men den har ett friskt grönt bladverk och pryder sin plats i rabatten.

Mirabilisen ingick i Linnés så kallade blomsterur. Det innebär att man kan ställa klockan efter den (i princip). Den slår ut kl 16, ungefär, påstods det. I England kallas den faktiskt för Four o'clock plant. Senare forskning har kommit fram till att det mera beror på dagsljuset än klockan.

Men det här med tiden får man verkligen ta med en stor nypa salt, ja en hel näve, faktiskt!! Denna slår ut redan under morgontimmarna. Detta kan ju i och för sig bero på, att växten är en riktig globetrotter, fröna kommer från Argentina, och de har ju en helt annan tid där borta.

Höjdskräck

Att lida av höjdskräck är nog ingen höjdare! Själv är jag lyckligt förskonad, men jag förstår ju, att det inte kan vara något att sträva efter. Hur är det då, om man till exempel är en klätterväxt? Det måste ju vara rena mardrömmen!! Denna klättrare verkar hålla sig krampaktigt fast. Kanske är den rädd för att tappa greppet och falla ihop som en trasa om den skulle tappa taget. Fattar inte, det strider mot alla naturlagar, att växten håller sig i mitten. Hur kan det förklaras? En normal ranka skulle ju dra sig mot endera repet och hålla sig till det. Förklaringen kanske är beslutsångest? Fotat i Park Pillnitz, Dresden.

En ranka som jag tyvärr inte vet namnet på.

Skuggor och reflexer

Naturligtvis blev det ett besök på Gärten der Welt under vår vistelse i Berlin. Allt var sig likt från besöket året innan, frånsett att man nu var i full gång med skapandet av ännu en trädgård i parken - en klosterträdgård. Sedan tidigare finns en orientalisk trädgård, en koreansk, en japansk, en balinesisk, en renässansträdgård, en Karl Foerster-trädgård och förstås en kinesisk trädgård.
Förra året hade jag vatten som tema. I år blev det inte så många bilder, utan jag koncentrerade mig på den kinesiska trädgården och tog lite nya bilder med skugga och reflexer.

Mer om den kinesiska trädgården hittar du HÄR (förhoppningsvis - är tradgardsblogg.se är up and running).

Gul Brun Orange

Så här på sensommaren ger de gula, oranga och bruna tonerna lite extra sol i trädgården. Aldrig är väl dessa nyanser så välkomna som nu.

Solbrud.

Cosmea.

Mexikansk solros. En riktig pollenkälla!

Ringblomma.

Blomsterprakt

Idag blir det några udda bilder från Gärten der Welt utanför Berlin. Här finns både specialträdgårdar i olika stilar, till exempel japansk, koreansk och kinesisk, men även stora ytor för rekreation och spel.

Lite ovanligt att se denna typen av planteringskärl i en park av denna typen.

Zinnior i mängder och en solros i bakgrunden.