Huset används nu som museum, men man kan samtidigt beundra de vackra salarna. Speciellt kanske då vestibulen som inte är av denna världen. Nyrestaurerad och glansfull!
Trädgården har naturligtvis genomgått olika faser under årens lopp men den version vi ser här stammar från 1865/67. Peter Joseph Lenné, Tysklands ledande trädgårdsarkitekt vid den här tiden, ritade.
Här ser vi tidstypiska band av blomster. I år utgörs de gula och vita stråken av eterneller.
Tittar vi litet närmare på de litet bredare blomsterpartierna, ser vi eterneller i olika färger (denna bild är fotad på morgonkvisten så de är ännu slutna). Vidare ser vi Zinnia, Gaura, Chokladblomma och en lite lägre sort av Paradisblomster, och en del annat. Årets planteringar skiljer sig en aning från fjolårets, vilket jag tycker är trevligt. Tror inte blommorna är tidsenliga, det var säkert mycket bjärtare färger på 1800-talet.
Neues Palais, nya slottet är av ett senare datum, faktiskt från 1819/26 och ersätter ett äldre nerbrunnen byggnad. Man har förståndigt nog lånad en del byggnadselement från de äldre, flankerande byggnaderna, vilket ger en harmoninsk inramning till trädgården.
Trappan upp till orangeriet kantas av Agapanthus.
Här ser vi ett riktigt gammalt citronträd, Citrus aurantium. Bitterorange pomeranze kallas den på tyska. Det lär vara över 300 år gammalt och kom hit från Zwinger på 1880-talet. Karet är målat på samma maner som var vanligt vid Zwinger på 1700-talet.
Citronträd i långa rader. Imponerande, här finns det resurser!
Lite originellt med banden av murgrönan längs gångarna. Formen på denna del av trädgården går naturligtvis tillbaka på gamla ritningar.
Schönmalve på tyska, Klockmalva på svenska. Abutilon megapotanicum på latin får komma ut i parker över sommaren.
Inne i Palmhuset fanns inga direkta överraskningar, utan där så ut som det brukar i dylika miljöer. Däremot fanns det en intressant fotoutställning i de inre rummen. Bilderna visade Palmhuset "i ruin" och fram till dagens skinande vita hus. Och som alla förstår, så var fotona på det delvis raserade Palmhuset där förvidad natur gjort sitt intrång också väldigt stämningsfulla och vackra.
Här kan vi titta ut och samtidigt beundra de öppningsbara fönstren. Vi kanske alltid tänker på hus av detta slag som vita, och ganske glömmer, att utan denna färg skulle husen ge ett helt annat intryck.
Den kinesiska paviljongen anses vara Europas förnämsta avbildning av ett ostasiatiskt byggnadsverk - trots lanterninen. Spooky!
Kamelian, tacka "Linnelärjungen" Thunberg för den, med det mobila växthuset som körs fram på räls och innesluter kamelian under vinterhalvåret.
Tidigare kunglig mönstervingård, numera drivs det hela av en förening med ett sextiotal odlare som har varsin lott. De har gjort ett enormt arbete med att röja och bygga vägar mm för att få den i detta skick.
... men den hämtade sig så småningom och nu är den riktigt i sitt esse, cirka 50 cm hög och riktigt buskig (men så satte jag ihop 3 plantor också).
Den ena blomman är inte den andra lik och det är väl det som är det mest spännande med växten. Men den har ett friskt grönt bladverk och pryder sin plats i rabatten.
Mirabilisen ingick i Linnés så kallade blomsterur. Det innebär att man kan ställa klockan efter den (i princip). Den slår ut kl 16, ungefär, påstods det. I England kallas den faktiskt för Four o'clock plant. Senare forskning har kommit fram till att det mera beror på dagsljuset än klockan.
Men det här med tiden får man verkligen ta med en stor nypa salt, ja en hel näve, faktiskt!! Denna slår ut redan under morgontimmarna. Detta kan ju i och för sig bero på, att växten är en riktig globetrotter, fröna kommer från Argentina, och de har ju en helt annan tid där borta.
En ranka som jag tyvärr inte vet namnet på.







Solbrud.
Cosmea.
Mexikansk solros. En riktig pollenkälla!
Ringblomma.
Lite ovanligt att se denna typen av planteringskärl i en park av denna typen.
Zinnior i mängder och en solros i bakgrunden.