Sista rycket och bloggpaus

Det är fortfarande litet som blommar i trädgården, men i natt var det bara 3 grader varmt, så slutet är nära ... Ja, för blomstren, vill säga. Själv tänkte jag ta en bloggpaus tills vidare. Jag har inte så mycket att skriva om, så nu får både trädgården och jag gå i vila. Jag kommer naturligtvis att följa era bloggar framöver. Här kommer lite dagsfärska bilder.

Färgväxlartobak, cosmea och längre bak kan man skymta luktärter.

Nu får de klara sig själva, och gå i frö om de vill.

Lejongapsranka.

Myntan har varit fantastisk hela sommaren, men nu börjar hösten ta ut sin rätt.

Denna är en av de blommor jag absolut inte vill vara utan.

Blommig fredag - Färg och form

Nu kan man inte säga annat än att nu är det höst på allvar! Löven i alla de färger, från gröngula till vinröda, släpper sina fästen och faller till marken lite hipp som happ. Lite som det faller sig, skulle man kunna säga. Ginnalalönnens löv, har förstås sina egna former, lite elegantare än till exempel lönnlövet i Canadas flagga. När man ändå är ute och räfsar bland löven, kan man väl ha tillåtelse att leka lite grand, eller hur? Löven får då bilda nya former i höstträdgården. En slingrande orm, en serpentin, eller ett stort frågetecken.  Hur skall vintern bli? Och nästa sommar?

Veckans tema är alltså Färg och form.

På bloggen Bland rosor och bladlöss hittar du massor av spännande bidrag!

Vi kan också förvandla oss, både till form och till färg!

Drag under galoscherna ...

... har inte den här godingen haft precis. Nog för att pistillerna ser ut som just - galoscher. Det är sex av dem, och de ser alla ut att vara på väg i var sin riktning! Vad jag har gått och väntat på, att denna lilja skall slå ut! Ömsom har jag kollat knopparna och ömsom termometern. Skall den hinna slå ut innan frosten kommer? Och nu har det alltså hänt! Man blir helt fascinerad av dess utseende. Så exotisk den verkar. I vilt tillstånd växer den i japan.

 Skugglilja, Tricyrtis hirta 'Dark Beauty'.

Jag träffade på den för första gången hos Veronica och Stefan, ni vet, Veronica med bloggen Sanda Cottage -  hon den energiska! "Den här måste ni bara ha", sa hon, och sekunden efter hade hon satt spaden i jorden, och upp flög plantan! Vi hann varken säga bu eller bä, men det är klart en sådan skönhet, med så fina rekommendationer, tackade man inte nej till! Skuggig placering skulle den ha, och det har den fått. En fuktig miljö gillar den, och det har den också fått. Nu gäller det, att den klarar vintern bara! Men, klarar den vintern en halvmil härifrån, ja då borde chanserna vara stora!

Skugglilja, Trictyrtis hirta heter den, och jag har googlat mig fram till att sortnamnet är 'Dark Beauty'. I engelstalande länder kallas den 'Toad lily', vilket jag tycker är ett oförskämt tråkigt namn.

Blommig fredag - Tro, hopp och kärlek

Hoppsan! Vad är det som händer här? Jo, det här är mitt bidrag till veckans Blommig fredag! Temat är Tro, hopp och kärlek! Som vanligt, är jag ganska hopplös, men jag tror på det jag gör!

Tro - hopp - kärlek

Bilden till vänster har jag fotat från ett riktigt gammalt konfirmationskort från början av förra seklet då alla små änglar var blonda och blåögda. Se så sött de knäpper sina händer!

I mitten är det hon, som är allt annat än hopplös, Hélena, med bloggen  Bland rosor och bladlöss (och hon som håller i Blommig fredag) som gör ett glädjeskutt. Hon har precis varit inne på min blogg, tror jag. Ha ha.

Bilden till höger föreställer Romeo och Julia såsom konstnären Frank Dicksee gestaltat deras kärlek, och det gjorde han redan under den victorianska tiden, alltså långt innan vår moderne musical-Romeo, Måns Zelmerlöf, hade ett endaste fjun på sin haka.

Hoppa till Bland rosor och bladlöss, där hittar du flera tolkningar på temat - Tro, hopp och kärlek! Några är riktigt seriösa!

Vi hade iallafall tur med salvian

Apropå rubriken har jag travesterat filmen "Vi hade iallafall tur med vädret". Vädret, ja - nej det lämnar vi därhän den här gången! När jag hade planterat ut mina sådda små plantor i rabatterna hade jag cirka 20 salvior kvar, som jag inte visste var jag skulle sätta. Rött är ju också en lite känslig färg och kan inte placeras hur som helst! Så de hamnade till slut på rad i den här rabatten. I vanliga fall är plantering i rader ett big NO, NO i den här trädgården, men jag kunde inte komma på något bättre. Här fick de samsas med yviga zucchinis och en liten barnkammare med bland annat dahlior och echinaceor, men salviorna hävdade sig hyfsat bra.

 Salviorna blommar på och sätter nya knoppar utan tanke på att det är höst.

Höstens bästa blomma

Praktvädd, Scabiosa atropurpurea, vilken otroligt tacksam blomma! Den bryr sig inte om att det är höst, utan den blommar oförtrutet i de vackraste nyanser. Tacksam att ta in och sätta i vaser. Massor av knoppar är på gång, och blir det som i fjol, att frosten inte kommer förrän i mitten av oktober, lär de väl hinna slå ut!

Praktvädd, Scabiosa atropurpurea.

Det lite negativa med Praktvädden är, att den är lite formlös i stjälkarna, de krumbuktar sig hit och dit. Det skulle ju likaväl kunna anses som charmigt, och det finns säkert sätt att få hela gruppen att stå lite mera sammanhållet, om man vill det.

På krumbuktig stjälk har denna scabiosa precis börjat slå ut.

När jag googlade på "scabiosa" hittade jag en intressant film på youTUBE. Här visar man en vädd, Scabiosa columbaria 'Butterfly Blue', som står på mycket stadigare stjälkar, och faktiskt passar att odla i krukor och trädgårdsurnor. Jag blev genast intresserad och sökte på alla tänkbara fröfirmor, men hittade den ingenstans, den säljs visst bara i kruka.

Till slut hittade jag, en annan vädd som skall ha kraftiga stjälkar. Scabiosa Fama 'Deep Blue'. Och hur kraftiga de verkligen är, får jag veta nästa år, jag har nämligen beställt fröer. Och så var det ju det här med färger! Den varierar väldigt från foto till foto, (som så ofta) så jag hoppas innerligt, att de blir i samma färg som på den här bilden.

Källa

Jag har fortsatt att söka information på nätet och kommit fram till, att namngivningen oftast är lite bristfällig hos olika leverantörer. Oftast benämns den kort och gott "Scabiosa Fama".  Jag trodde "Fama" var det latinska artnamnet. Men så var det inte! Så här bör den korrekta bestämningen vara: Scabiosa caucasica 'Fama Deep Blue'.  'Fama Deep Blue' är alltså sortnamnet.

Nej, nu måste jag gå till botten med det här (för min egen skull).
Familj: Dipsacacaea
Släkte: Scabiosa
Arter: Atropurpurea (praktvädd), Caucasica (Höstvädd), Columbaria (fältvädd), samt några till.
Sortnamn: exempel 'Fama Deep Blue' (tillhörande arten columbaria), 'Isac House' (tillhörande arten caucasica).

Det är alltså egentligen Scabiosa columbaria 'Butterfly Blue' jag ville ha fröer av. Denna är en förädlad version av den i Skåne vildväxande fältvädden, och har mycket större blommor.

Blommig fredag - Aj, aj, aj

 - surt!

Besök Bland rosor och bladlöss, där hittar du flera tolkningar av dagens ämne - Aj, aj, aj!

Tack ...

... till alla som hejade på min humla i tävlingen på Moseplassen. Tyvärr var det inte tillräckligt många som tyckte om mitt tävlingsbidrag, så jag fick skaffa mina lökar på annat sätt. Och det ordnades genom ett besök på Plantagen.

Djupdykning i arkiven

I förra inlägget skymtade min formklippta spirea, och jag tror, att rätt många var lite intresserad av den. I varje fall, så fick jag frågan av Anna-karin med bloggen Landet Krokus, hur gammal den är. Flera frågade också, vilken sort det var. Jag har rotat i "arkiven", och det har varit riktigt spännande!

Det tidigaste "livstecknet" är från år, håll i er nu, nittonhundrasjuttiosju (1977). Jag hade klistrat in den här etiketten i ett fotoalbum, tillsammans med några fröpåsar och en bit av en lökförpackning från ett tulpaninköp. Jag har ofta undrat över namnet på den tulpan som envist hållit sig vid liv i 35 år. Och nu hittade jag henne! 'Prinses Irene', så nu vet ni vad ni skall köpa om ni vill ha en långlivad tulpan!

Nästa uppgift är från år 1979, och här ser man spirean till höger om dahliorna, den verkar vara 40 cm hög ungefär. Den stora "busken" till vänster om dahliorna är en Robinia, den blev alldeles för ostyrig, och ju mer man försökte hålla in den, dess mera sköt den nya jättelånga grenar, så den finns inte mer.

Här är en bild från 1981. Det är min mamma som är nere på besök, hon är 70 år här och min pappa hade gått bort några år innan (1979). Ja till och med blomsterfoton kan väcka minnen!

Ja, nu är ju mysteriet redan löst, men jag kan inte låta bli att visa denna bild. Den är från 1989 och här är det hustrun och svärmor som beundrar blomningen. Vilken praktfull blomning, så ymnigt blommar den förstås inte nu, eftersom jag klipper bort en del blomanlag när jag tuktar den.

Och till slut ett foto från i våras. Det var det japanska körsbäret som var fotoobjektet, så det är där skärpan ligger. Detta är också den första digitala bilden, de andra är avfotograferade från fotoalbum.

Det blir svårare för varje år att hålla formen på spirean, eftersom den är så stor får man passa den på vintern och skaka av snön som tynger och gör att grenarna särar på sig. Jag tror också, att jag har hjälp till några gånger och bundit ihop några grenar, fast det syns ju inte.

Ja, detta om detta, tack för att du frågade Anna-Karin! Det här blev en liten nostalgitripp för mig.

Somliga blir bara vackrare och vackrare ...

... men det gäller tyvärr inte mig! Min dahlia däremot, som jag sådde i våras, blir bara vackrare och vackrare. Nu tycker jag att färgen är helt perfekt! Man kan knappt tro, att det är samma dahlia. Själva blomman har också blivit större, den var cirka 8 cm i diameter när den var nyutslagen, och nu känns den som dubbels så stor, men egentligen är den nog bara 11, 12 cm nu. Men det räcker så bra!

Fullt utslagen blomma.
Lägg också märke till mitt stora,  fantastiskt fint klippta spireaklot!

Nyutslagen blomma.

Blå trädgård

När man besöker Drömparken i Enköping, kan man passa på att ta en liten promenad på ett par hundra meter längs ån, genom ett väldigt vackert parklandskap där gräsmattor, buskar och träd spelar huvudrollen. Det höga humletornet upptäcker man efter ett litet tag, och då är man strax framme vid Blå trädgård.

Humletornet reser sig som ett utropstecken mot skyn.
Jag kan tillägga, att det var en väldigt behaglig och avkopplande stund
 på den lilla parkens enda bänk.

Denna trädgård skapades för Kulturhuvudstadsåret 98, och den fanns vid Rosendals trädgårdar. Senare flyttades den hit till Enköping. Verkligen roligt, att den finns kvar! Den är skapad av Bernadette Schillings, Malin Löfstrand och Mats Ahlberg.

Så här beskriver Bernadette trädgårdens idé:
" Inom denna begränsade yta kunde vi nu ignorera världen utanför och börja förnimma, drömma och försöka återskapa en poetisk värld, en sagovärld. Vi ville även genom att skapa på höjden skydda oss från inkräktare genom att skapa en enklav, en vägg av grönska och färg".  

Jag har tidigare skrivit om trädgården, så  HÄR finns mer att läsa för den intresserade.

Trädgården är ganska liten till formatet, jag skulle tippa på 100 kvadratmeter. Rättelse: jag hittade en skalenlig ritning av trädgården, den skulle vara på 170 kvadratmeter, men det tror jag inte stämmer! Den kantas av en blå stenläggning och innanför denna löper en låg, vattenfylld "vallgrav". Det finns endast en ingång till det inre, och man möts av en väldigt vacker slingrande gång av blå keramik.

Här börjar den spännande vandringen genom trädgården. Me like!

Hakonegräs, Hakonechloa macra ger lite av en djungelkänsla.

 Här skymtar vi den blå gången genom en av spaljeerna.

Den gråbruna höga växten är Fläckflockel, Eupatorium maculatum 'Album'.

 Här har vi en närbild av "vallgraven".

Kransveronika, Veronicastrum virginicum 'Fascination'

 Se, vilka härliga spaljeer! Väldigt effektfullt med de diagonala klättertrådarna.

Höstfägring i Drömparken

I helgen blev det ett kort besök i Enköping och Drömparken som är skapad av Piet Oudolf, som alla kanske vet vid det här laget. Det är en park som verkligen är vacker under hela året och inte minst under hösten när rosenflockel, olika gräs, solbrud mm står för fägringen. De tre pampiga "bersåerna" var väldigt fint klippta,  jag har aldrig sett dem så fina förr, trots att jag besökt parken, åtminstone en gång om året, sedan den skapades.

Jag tog ingen växtförteckning vid ingången, så jag hoppas ni känner igen växterna, annars har jag gjort ett litet försök under bilderna.

Enköpings kommuns webbsidor om Drömparken hittar du HÄR!

 Sköldpaddsört i förgrunden.

 Utblommad ligularia (tror jag) och rosenflockel.

 Gräs, av något slag och solbrud.

 Höstaster och gul rudbeckia eller helianthus.

Gul solbrud och pampig vit fläckflockel.

Höstens sista humla

- Hej på dig,  fotografen hi hi!

Ursäkta att jag hänger upp-och-ner när jag hälsar, men jag har lite bråttom. Måste skynda att äta upp mig litet! Sedan skall jag tacka för mig för i år, och jag dra mig tillbaka till mitt lilla bo och slumra tills vårens varma solstrålar väcker mig .....

- Vet du, den här Agastachen är fantastisk!

Här håller jag till så ofta jag kan. Här finns jättegod nektar! Men det blir bara så lite åt gången i varje blomma ....

 

- Det gäller verkligen att ligga i, som man säger! 

Ibland får man nästan krypa in i blomman för att komma åt det goda ... Det är ju ändå tur att man har en lång tunga, hi hi.

- Men, snälla Humla,

kan du inte sitta still en sekund! Det är ju nästan omöjligt att fota dig!

- Du, fotografen, nu har jag inte tid med dig ...

 ... och din mackapär till kamera längre! Man är väl ingen fotomodell heller! Nu får du ge dig iväg och störa någon annan. Ta och besök getingen där borta vid höstsilveraxet hi hi!

 

- OK, Humla, tack för mig då! 

Det var trevligt att prata med dig! Och du, Humla, du är helt OK som fotomodell! Vi ses till våren! Då går jag väl vidare då ...  En sak till bara.  Du är min absoluta favorit i höstträdgården, eller favoritt i høsthagen, som de säger i Norge! Du gör ett bra jobb i trädgården!

 SLUT

Besök moseplassen du också och delta i tävlingen! Finfina priser! TÄVLINGEN AVSLUTAD.

Så kanske det är dags för en liten motivering till att jag valde humlan. Humlan är vår främsta pollinerare, och utan humlor ...  Ja, ni kan ju tänka er själva. Och visst är det fantastiskt, att de håller på in i det sista!

 

Blommig fredag - Hösttecken

Vad passar bättre än att skriva om hösten denna dag. Regnet har hållit på sedan i morse, och verkar inte ha för avsikt att flytta någon annanstans i brådrasket. Det är verkligen ruggigt och definitivt höstkänsla! Regnet har förstås hjälpt till att "plocka" några äpplen som ligger och väntar i gräset. I kväll blir det kräftor med hela familjen, J är hemma på besök från Chicago (inte så ofta det händer), övriga familjemedlemmar bor i stockholmstrakten. Som efterrätt skall äpplena få komma till heders i form av en äppelkaka.

Besök Bland rosor och bladlöss, där hittar du flera tolkningar av dagens ämne - Hösttecken!

En fluga gör ingen sommar ...

En fluga gör ingen sommar, säger ordspråket, men hur är det med hösten? Kan en fluga göra en höst? Det är sådant man kan grunna på efter att man läst dagstidningens rapporter om flaggbränningar, mera makt till Bryssel och så vidare.

Fluga på en Miscanthus sinensis 'Nishidake' 

Och, à propos sommar. Det var någon i England som definierade svensk sommar så här:

 SWEDISH SUMMER - THE WARMEST DAY OF THE YEAR.

 Men det är lite orättvist, tycker jag. Sommaren var väl i alla fall lite längre. Vi hade faktiskt åtminstone TVÅ dagar i sommar som var riktigt varma! (men det där som kom emellan dessa dagar var kanske lite svårdefinierbara)!

Grönt stinkfly

För ungefär fem år sedan började jag lägga märke till stinkflyet och tog med mig ett exemplar i en glasburk till Bergianska trädgården. Det var någon sorts trädgårdsdag där, och det både såldes plantor och det fanns också ett antal föreningar respresenterade som kunde svara på frågor. När jag visade min lilla fånge i burken, fick jag en ilsken blick, precis som om jag hade begått ett brott. "Det här är ett stinkfly, ett nyttodjur!", sa mannen, öppnade locket och släppte ut min lilla kompis.

Nja, kompis var väl att ta i litet. Hemma i trädgården lät jag stinkflyna hållas, de var ju nyttodjur. Men år efter år blev de fler och fler, och till slut blev de alldeles för många, vill jag påstå. Så de senaste åren har jag försökt att minska beståndet litet. Men det har varit en ojämn kamp ...

Grönt stinkfly, Palomena prasina.

Ett fullvuxet exemplar på vänstra bilden. På de två högra bilderna ser man nykläckta stinkflyn på syrenen. De är endast 2 mm långa i verkligheten.

... och nu förstår jag varför! Av en händelse uppmärksammade jag, att på en av de mindre syrenerna formligen kryllade det av små stinkis-babysar. I stora kolonier förekom de vid syrenens knoppar och på bladen. Jag är säker på att det var ett tusental allt som allt.

Jag har googlat och hittat att vissa arter av stinkflyet är särskilt svåra i grönsakslanden, där de gör skada. Men även på till exempel blommor. Nu tror jag inte, att mina stinkisar gör särskilt stor skada, men de får ju för den skull inte bli hur många som helst.

För den som vill förkovra sig i ämnet finns läsning HÄR!

Min nya frösådda dahlia

Jag hade några gamla dahliafröer i en påse som jag sådde i våras. De var tre/fyra år gamla, så jag tänkte, att det var lika bra att så dem, innan de blev för gamla. Det är ju också så spännande att se vad det blir för "avkomma". Gillar man dem, kan man behålla dem, annars har det ju bara kostat ett frö. Ja, kostat och kostat. Jag tog fröerna i en park i Tyskland under en semester, så de blev ju helt gratis!

För flera år sedan fick jag fram en snarlik som jag inte var helt nöjd med. Färgen var väl OK, men den var alldeles för kort och knubbig. Jag gillar höga sirliga dahlior, helst skall de vara drygt en meter höga, och det kommer denna att bli. Bild på mitt första försök finns HÄR, längst ner.

Denna verkar i det närmaste perfekt i "blomman". Ofta blir en av blommorna i blomkorgen lite mindre än de andra, kanske till och med lite vanskapt, och det skall de helst inte vara.

Frösådd dahlia.

Inte bara elefanter ...

... har snabel. Det har även de flesta fjärilar, och det behövs minsann för att komma åt det goda. Här är det ett gammafly som elegant flyger från blomma till blomma och snabbt suger i sig en skvätt innan det är dags att flyga vidare. Hopplös att fotografera, är väl det minsta man kan säga, vingarna rör sig hela tiden i en otrolig snabbhet. Dessutom verkar den hata att bli fotograferad! Hör den ett kameraklick flyger den strax sin kos!

Gammaflyet, Autographa gamma.

Mer om Gammaflyet HÄR.

Ännu en vacker nejlika!

Fortfarande händer det spännande saker i nejlikerabatten. Vad sägs om denna nykomling? Jag tycker den är väldigt fin, och nu har jag faktiskt dristat mig till, att ta in några nejlikor i vas. De är inte bara vackra, de doftar dessutom väldigt trevligt av kryddnejlika. Men, nota bene, den kryddnejlika som finns i kryddhyllan hos de flesta, kommer från torkade blomknoppar från ett träd i familjen myrtenväxter och inte från någon nejlika! Det är bara doften som är densamma!

Dianthus caryophyllus.

Lite thé på fjärde våningen?

Nu är blomkorgarna på temyntan, Monarda lambada,  uppe i fyra våningar, och det dröjer nog inte länge förrän den femte är nådd! När jag tittar på fröpåsen, ser jag, att den är perenn. Det borde jag väl ha noterat tidigare, och gett den en annan placering. Jag tänkte inte heller, att den skulle bli så här hög, tre fot står det på fröpåsen, (det blir väl en meter ungefär), med detta har passerats. Med råge, kan jag tillägga! Men, jag tycker mycket har blivit högre än normalt i år. Kompisen till vänster till exempel, Färgväxlartobaken, brukar inte bli så här hög i vanliga fall.

Här finns ett tidigare inlägg i ämnet.

Monarda lambada, en oväntad höjdare!

Extrapoäng!!

Jag tyckte jag tog till, när jag sådde dessa nejlikor, för jag ville ha en större grupp än vad jag hade haft året innan. Men, jag tänkte nog inte tillräckligt stort, det här ser ju inte mycket ut för världen! Jag har väntat och väntat på att de perfekta färgkombinationerna skulle visa sig i all sin prakt samtidigt, för att få ett riktigt fint foto, men nu har jag nog väntat lite för länge, och av den rosa har jag ingen bild alls. Som man kan se, går trädgården mot höst och rudbeckiorna ser mer och mer luggslitna ut. Men nejlikorna ser faktiskt ut att kunna hålla på ett tag till!

Ett virrvarr, men de står förvånandsvärt raka.

Jag köpte en påse blandade färger i Argentina, för några år sedan och det är alltså vad man kallar Trädgårdsnejlika, Dianthus caryophyllus som jag sådde i våras det hela handlar om. Blommorna är riktigt stora, helt i klass med dem man köper i blomsterhandel och gör buketter av.

Den här färgen är väl fantastisk, och nejlikedoften är mycket trevlig!

Nejlikan är en riktigt gammal blomma, som har odlats i flera tusen år. Från 1300-talet odlades den i både Frankrike och England. Redan de gamla romarna använde nejlikan som vinkrydda och även i England kryddade man vinet med den. Blommorna fick då flyta omkring i vinkannorna, och det måste ju ha varit riktigt dekorativt på samma gång som det gjorde det sura vinet lite aptitligare, antar jag . Under Elisabet I av Englands kröning användes nejikor i stora mängder i dekorationerna och nejlikan betraktades till och med som kunglig. Så då kan man väl säga, att även jag har en kunglig trädgård, om än bara i en liten tuva!

Den vita nejlikan, är väl den jag blir mest glad över, och förstås

för att det inte blir så många utav den färgen.

I England skiljer man på 'pinks' och 'carnations', men jag har aldrig blivit riktigt klok på vilka som tillhör vilken grupp. Men en sak har jag lärt mig, 'pinks' har inte fått namnet efter färgen 'pink', utan färgen har fått sitt namn efter nejlikan. Nejlikan kom alltså först, för att uttrycka det enkelt. Onödig kunskap, det medges, men jag visste inte vad jag skulle skriva annars! ;-)

Och gult är som vanligt en fantastisk färg, särskilt när den är så här krämig.

Jo, visst ja, jag glömde nästan bort, att förklara rubriken. Frugan tycker de lyser upp väldigt fint i rabatten - därav extrapoängen.