Cunningham's white

Cunningham's white – den kanske vanligaste av alla rhododendron kan ju faktiskt vara riktigt snygg!

Cunningham's white och Judas silverpenningar.

Det snöar på Kilimanjaro

Det snöar på Kilimanjaro dyker upp i mitt huvud varje gång jag ser min formklippta spirea. Det är väl filmen Snön på Kilimanjaro, som jag inte ens har sett, som snurrar i huvudet. Det är faktiskt litet av en överraskning att spirean blommar över huvud taget, eftersom jag klippte in den ganska hårt flera gånger i sommras och då skall väl enligt alla biologiska beräkningar blomanlagen stryka med på samma gång. Men så var alltså inte fallet, åtminstone inte i toppen. (Jag kanske klippte minst där)? På bilderna kan även ett 40 år gammalt japanskt körsbär beskådas, som också trotsar naturlagarna och lever vidare om än i lite skröpligt form. Normalt skall de inte bli så gamla.

Djupdykning i arkiven

I förra inlägget skymtade min formklippta spirea, och jag tror, att rätt många var lite intresserad av den. I varje fall, så fick jag frågan av Anna-karin med bloggen Landet Krokus, hur gammal den är. Flera frågade också, vilken sort det var. Jag har rotat i "arkiven", och det har varit riktigt spännande!

Det tidigaste "livstecknet" är från år, håll i er nu, nittonhundrasjuttiosju (1977). Jag hade klistrat in den här etiketten i ett fotoalbum, tillsammans med några fröpåsar och en bit av en lökförpackning från ett tulpaninköp. Jag har ofta undrat över namnet på den tulpan som envist hållit sig vid liv i 35 år. Och nu hittade jag henne! 'Prinses Irene', så nu vet ni vad ni skall köpa om ni vill ha en långlivad tulpan!

Nästa uppgift är från år 1979, och här ser man spirean till höger om dahliorna, den verkar vara 40 cm hög ungefär. Den stora "busken" till vänster om dahliorna är en Robinia, den blev alldeles för ostyrig, och ju mer man försökte hålla in den, dess mera sköt den nya jättelånga grenar, så den finns inte mer.

Här är en bild från 1981. Det är min mamma som är nere på besök, hon är 70 år här och min pappa hade gått bort några år innan (1979). Ja till och med blomsterfoton kan väcka minnen!

Ja, nu är ju mysteriet redan löst, men jag kan inte låta bli att visa denna bild. Den är från 1989 och här är det hustrun och svärmor som beundrar blomningen. Vilken praktfull blomning, så ymnigt blommar den förstås inte nu, eftersom jag klipper bort en del blomanlag när jag tuktar den.

Och till slut ett foto från i våras. Det var det japanska körsbäret som var fotoobjektet, så det är där skärpan ligger. Detta är också den första digitala bilden, de andra är avfotograferade från fotoalbum.

Det blir svårare för varje år att hålla formen på spirean, eftersom den är så stor får man passa den på vintern och skaka av snön som tynger och gör att grenarna särar på sig. Jag tror också, att jag har hjälp till några gånger och bundit ihop några grenar, fast det syns ju inte.

Ja, detta om detta, tack för att du frågade Anna-Karin! Det här blev en liten nostalgitripp för mig.

Beskärning av lavendel och andra skrönor

Lavendeln hade blivit lite väl hög efter flera års lite för feg beskärning. Så jag hade verkligen stor lust att prova att beskära den ordentligt. MEN i TV-program och på webbsidor gavs konstant rådet, att INTE beskära ner på gammal ved. Jag vet inte hur många sidor jag var inne på och alltid gavs samma råd! Inte förrän jag hamnade på Slottsträdgårdsmästarens sida hittade jag vad jag ville läsa, visst kan man beskära lavendel ner på gammal ved! Så jag tänkte, nu är det dags för att prova! Och visst bryter den på gammal ved!

En annan skröna som irriterar mig, jag tror knappt det finns någon trädgårdsbok där man inte svamlar på om att "luktärtor har ett hårt skal, så man kan ta ett sandpapper eller fil och fila lite på ärtorna". Så fullkomligt onödigt! Och detta råd verkar gå igen från bok till bok, skriver man av varandra? Vill man få luktärtor att gro snabbt finns det betydligare bättre metoder.

Nog bryter lavendel på gammal ved alltid!

Av tjockleken på grenarna förstår man nog, att dessa inte beskurits på flera år!

Nu blommar det japanska körsbäret

Nu blommar vårt trogna japanska körsbär. Det fanns här när vi köpte villan för många herrans år sedan. Jag har inte brytt mig om att ta reda på exakt vilken sort det är. Under de senaste fyra fem åren har vi bestämt oss för att såga ner trädet. Det har blivit så gammalt så barken flagnar, det växer mossa på det, ja egentligen skall detta träd inte leva så här länge enligt statistiken, men det tuffar på år efter år. Någon nedsågning har ännu inte blivit av som synes, och när det blommar så här vackert får man ju nästan ångest när man tänker på vad grymt det hade varit.

Vid den formklippta spireans fot har vi petat ner litet av varje. Pärlhyacinten med den lite mörklila nederdelen på blomman, Muscari latifolium, tycker jag är lite kul, och den kompletterar den vanliga pärlhyacinten bra. Här vinns också några hyacinter från julgrupper och en backsippa.

Sol, sol, sol

"The sun has got his hat on

Hip-hip-hip-hooray!

The sun has got his hat on,

He's coming out today."

Dock var det 16 grader kallt i morse. Det är nog i mesta laget för solen att rå på! Så någon solhatt lär inte behövas idag. Det blir nog en rysk skinnmössa med öronlappar. ;-) Men det är väl i alla fall för väl att solen börjar stå litet högre på himlen. Citatet är från  Me And My Girl, om någon undrar.

Observant tittare ser kanske ljusslingan som fortfarande sitter uppe.

Hängsyren - lite fakta

Mitt förra inlägg om hängsyrenen väckte ha-begäret hos en del bloggare och jag fick några frågor som jag tänkte svara på, samt visa den från en annan vinkel. Hängsyrenen har några år på nacken, kanske tio, och den verkar nu ha uppnått sin fulla höjd, vilket är ungefär tre meter. Den är, som man kan se drygt "en våning" hög. Till skillnad från den vanliga syrenen doftar den inte. Den står i söderläge, men har aldrig lidit av någon torka. Den är härdig upp till zon 7. Vi klipper in den varje år nertill, eftersom vi behöver en "öppning" för passage. Vet inte om den skulle bilda en dylik krona annars.

Syrenen står på framsidan, vilken alltid kommer i sista hand när det gäller skötsel. Vi tillbringar väldigt lite tid på denna sida. Och jag skall fixa till rabatten!! Perspektivet är en aning hoptryckt, i "verkligheten" är det är cirka tio meter mellan den klotklippta spirean i förgrunden och syrenen.

Se upp!

Ja, ibland kan det verkligen löna sig att se upp. Hängsyrenens "klasar" är som allra vackrast nu. Dess skönhet är kort men intensiv, så det är bäst att ta tillfället i akt! När den släpper sina många små trumpetlika blommor brukar marken under färgas rosa.

Hängsyren, Syringa reflexa. Dagen till ära nyfriserad inför fotoögonblicket. (Det blev lite torra grenar och gamla fröställningar som åkte bort). När jag höll på med min ans, såg jag, att den ju var ganska fotogenique även underifrån. Hade man den som solitär, skulle den kunna bli en sorts levande parasoll. Hos oss står den invid huset, i slänten ser man den nyanlagda stigen och där det ännu är lite kalt med blommor har det varit en trappa.