The last hurdle

Där borta vid skogskanten är det svårt att odla annat än torktåliga växter.  Jag hade på en trädgårdsmässa för flera år sedan hört, att man kunde göra en sorts blötbädd eller våtbädd, (jag kommer inte ihåg benämningen) som skulle vara väldigt effektiv. Vid Ultuna i Uppland hade man testat dessa bäddar, och man var så nöjda att man i fortsättningen skulle göra nya bäddar enligt denna princip.

Principen går ut på, att man gräver sig ner 60 cm i myllan i hela bäddens vidd och sedan fodrar denna "grop" med plastfolie, presenning eller dylikt (en duk som skyddar plasten mot vassa stenar kan också vara på sin plats). Därefter tillbaks med jorden. På detta sätt behålls fukten mycket bättre genom att man utestänger rötter från "omvärlden". Sextio cm skulle räcka här i Uppland, eftersom vi aldrig har så stora regnmängder, att jorden riskerade bli vattensjuk.

Jag har för flera år sedan testad denna speciella bädd med gott resultat på ett annat ställe, så nu var det alltså dags igen.

Men, du milde, vilket stenröse jag hamnade i, den ena bumlingen större än den andra.

När jag grävt mig ner till 60 cm, så var det bara att få upp den sista stenbumlingen. Det var den här bumlingen jag hänsyftar på med rubriken. Men, man har väl sett hur man gör! Att lyfta den upp på kanten var uteslutet. Dock genom att skotta fram lite jord som fick bilda en backe, gick det med nöd och näppe att rulla stenen över kanten.

... and the very last hurdle

När jag var klar med detta så såg jag toppen av ännu ett par stenar. Och inte kunde jag låta bli, det var klart jag skulle ha upp dessa också. Lite marginaler vad gällde djupet var ju bara bra!

Puh, det gick!!

Som synes är det en hel del rötter som nu inte får chansen att kalasa på den goda jorden.